Melbourne, Australien

Inte heller här är det fel på gästvänligheten. Familjen Clark tog emot oss med öppna armar. Amber, vår utbytesstudent 1997, och hennes föräldrar, hade planerat varje minut under vårt besök. Vi har hunnit med Great Ocean Road, helikopterfärd runt the 12 Apostles, Puffing Billy, båtfärd från city till Williamstown, Eureka tower, middag på the Rockpool med flera restauranter, vinprovning i Yarra Valley samt en fotbollsmatch (Australian rules) mellan Mellbourne och Gold Coast.  Healesville Sanctuary bjöd på alla de australienska särarterna i djurvälden, kängurur, koalor, tasmanian devils, etc. Häftigast av allt var emellertid att se vilda kängurur på golfbanan i Angelsea. Några speciella regler om man skulle träffa en känguru tycks inte finnas. Om man emellertid skulle råka skada eller ”ha ihjäl” en, uppmanas man att om möjligt släpa den till sidan och rapportera detta till klubbledningen. För detta ändamål finns en speciell ”Kangaroo reporting form”.

Det har varit en mycket upplevelserik och spännande segling. "Jordens baksida", Stilla Havet, har fått ett ansikte, med många öar, folkgrupper, kulturer som jag inte tidigare kände till. Det finns för övrigt oändligt mycket mer att utforska...

Melbourne kändes som ett lämpligt mellansteg innan det normala pensionslivet på Sonaholm inträder. Vad som blir normalt återstår ju att se. I alla händelser, vi är hemma och därmed är denna del bloggen avslutad.

Mackay, Australien

Efter 6 blåsiga dygn med mycket squalls och lite sömn nådde vi Mackay. Detta var den värsta delsträckan så när som på sista dagen. Efter passagen genom Hydrografers Passage i barriärrevet vände allt. Blåsten och regnet försvann och solen tittade fram. Det gjorde också ca 15 stora valar som hade uppvisning framför oss. De blåste ut sina fontäner med utandningsluft samt gjorde volter och hoppade. En fantastisk avslutning på en annars jobbig sträcka.

Efter sedvanlig båtvård och rekognosering i området infinner sig en lite märklig känsla. Det är färdigseglat. Nu fortsätter Hans och Hanna själva till Bali där nästa besättningsman mönstrar på. Lena och jag förbereder oss för besök i Melbourne och sedan hemfärd.

 I Australien är det vinter. Det är kallt. Temperaturen går ner till 13 på nätterna och det är väldigt fuktigt.  Mackay är en nybyggarstad med mycket kolgruvor och sockerodling. Stadens befolkning har fördubblats till 110000 invånare på endast 10 år.  Mackay tillsammans med Sidney är dyrast i Australien. En AUD kostar för tillfället 7,50 och allt är dyrt.

Mackay Marina är stor, elegant och välfungerande sånär som på att utlovat wifi i marinan inte fungerar alls. Yachtcluben tog emot oss med öppna armar och bjöd flott på både det ena och det andra. Det är inget fel på gästvänligheten.

Vanuatu, Efate, Port Vila

Port Vila är huvudstad i Vanuatu och här bor ca 35000. Hela Vanuatu har ca 230000 invånare. Här råder högertrafik eftersom den första bilen i ö-gruppen var fransk, inte brittisk. Här finns ca 115 olika språk eller dialekter. Den ena förstår inte den andra. Alla talar engelska och många också franska. Huvudspråket är emellertid pislama som är en etablerad form av pigeon-engelska. Man har alltså gjort en avart av dålig engelska till huvudspråk. Det är svårt att förstå, men efter en förklaring ljusnar det lite. Till exempel, ”plis offem evri laet taem yu livim Nakamal, hank yu.” betyder ”please turn off every light when you leave Nakamal (namnet på församlingslokalen), thank you.  Digicel laddningsstationer för mobiltelefoner finns i varje gathörn i varje by. Där står det ”lo ples ia” = ”load please here”. 

Den av World ARC arrangerade bussturen runt Efate började med ett besök i ytterligare en infödingsby, med dans, musik och mat. Skolbarnen sjöng lika vackert och starkt som i Port Resolution på Tanna. När amerikanska flottan låg här under WWII skräpade de ner så mycket att det räckte till bland annat ett Coca Cola-flask- museum. Här fanns Coca Cola flaskor ifrån både San Fransisco, Minneapolis, Olklahoma city m fl amerikanska städer, samt en hel del annat som bärgats ifrån viken utanför. Turen avslutades med ett besök i en lokal cava-bar. Cava är fruktansvärt äckligt och ser ut som flytande lera. Ett lätt rus uppstår och yttrar sig så att man blir bedövad i munnen och på läpparna. Man får svårt att prata och en tendens till drägglande uppstår. Tillverkningsproceduren går till så att barnen i byarna tuggar Cavarötter till en mjuk massa som sedan pressas. Så småningom blir detta den dominerande drycken för män efter arbetet. Ungefär som en öl på puben i Sverige,

Det finns gott om taxi och minibussar här. När vi skulle ta en taxi till golfbanan flaggade vi en taxi och frågade efter priset. Svaret blev 7000 vatu (560 sek), för 10 minuter i taxi. Jag erbjöd 1000 vatu. Han gick ner till 3000, men då vinkade vi en annan som började sin budgivning på 2000 vatu. Han fick 1500. När vi frågade på golfklubben hur vi kommer hem sa de att vi skulle stanna en buss vid huvudvägen. Sagt och gjort; en buss som var på väg i fel riktning stannade och frågade vart vi skulle. Därefter gjorde han en u-sväng mitt i gatan och körde oss tillbaka till stan för 600 vatu!